Jag tycker att vi avslutar hela bloggen med samma sång som jag lade upp i mitt andra inlägg för ett år sedan. Precis som då så är jag på väg igen.

Ciao!

Världens mest peppiga låt när man känner sig lite trött och nere. Nu är det bara att komma igen och köra på mot nya mål och utmaningar i livet.

Ett avslut innebär en början och ett avsked är en möjlighet att lära känna nya människor. Min Au Pair-tid i Tyskland är till ända men nu börjar en ny spännande tid med studier och en ny bostadsort. Med gråten i halsen har jag sagt hejdå till människor som jag har levt mycket, mycket nära. Människor som jag i efterhand känner har påverkat mig mer än jag trodde. Men när jag sa hejdå till min Tysklandsfamilj och kände att det gjorde lite ont i hela mig så visste jag också att det är en förutsättning för att träffa nya härliga människor. Det hela handlar om att vidga sina vyer.

Mina lärdomar under detta år har varit fantastiskt stora. Man bör också ha med i beräkningen att jag var en lillasyster (med drag av ensambarn under de senaste åren), en riktig teoretiker som mest tyckte om att läsa men framförallt var jag en sådan person som inte hade någon erfarenhet av hushållsarbete. Något jag snart fick lära mig. Familjelogistik, matlagning och tjuriga barn är några av de många saker som jag har lärt mig att hantera under de senaste elva månaderna. Likväl har jag fått se den nu fyllda femåringens första riktiga simtag, känna hur en tvååring tyr sig till mig och hänger fast i mitt ben när hon är blyg och hjälpa sexåringen att skicka iväg hennes första skrivna brev. Det är sådana ögonblick som gör att det känns väldigt häftigt att ha fått prova på att leva i en helt annan familj och att få möjligheten att ta del av deras vardag.

När jag nu försöker summera min upplevelse kan jag säga att jag känner mig starkare än innan jag åkte iväg. Jag är van att klara mig själv nu och trots att min beslutsångest fortfarande består så tycker jag att jag har blivit lite säkrare i saker som jag företar mig. Det är roligt och intressant att se att man faktiskt hinner ändra lite på sig under endast ett år. Tyskan har jag såklart förbättrat trots att jag känner mig dålig när jag jämför mig med tyska människor. Min språkmelodi lyser allt för väl igenom när jag talar. Men det är sådant man får ta helt enkelt. När jag jämför mig med mina tyskakunskaper som fanns för ett år sedan kan jag klart och tydligt säga att det skiljer ljusår. Jag har lärt mig väldigt många ord endast genom att leva vardagsliv, precis som det är meningen att man ska lära sig vokabulärer under ett utlandsår. Satsbyggnaden som jag alltid har funnit så svår i tyska anammar jag tydligen enligt vissa källor, även i svenska numera (då jag absolut inte tänker på det). Tänk så det kan gå ibland.

Mitt nya kapitel då? Det börjar på fredag. Då flyttar jag nämligen in i min lägenhet i Umeå och om allt går spikrakt framåt så kommer jag att tillbringa 4,5 år i den staden. På måndag kommer jag att befinna mig på uppropet för nyblivna jurisstuderande. Det känns spännande att börja på något nytt och vi får se om min väg verkligen blir helt spikrak eller om det kommer små kurvor och kanske rent av u-svängar ibland. Det viktiga för mig är att det blir bra när jag ska knyta ihop säcken när jag fyller åttio år. Då ska jag tänka igenom vilka saker jag har gjort i livet och förhoppningsvis inse att det blev ganska bra ändå, trots att allt inte blev som det var tänkt ifrån början. Det är mitt långsiktiga mål. Jag börjar som juriststuderande nu i höst och sedan får vi se var det tar mig. Det finner jag mycket spännande.

Jag kommer inte att fortsätta blogga nu när min utlandstid är över. Jag kommer säkerligen att sakna detta skrivande då jag faktiskt gillar att få uttrycka tankar och upplevelser i ord. Men allt har sin tid och i höst ska jag fokusera på studier och allt som hör därtill. Jag kommer dock aldrig att utesluta möjligheten att komma tillbaka med en annan blogg. 

Tack för att ni har följt mig och mitt äventyr detta år!

Där något tog slut började något annat. Nu kör vi helt enkelt!

/Elin    

Well people, I'M HOME!!!!

Traunstein - München
München - Arlanda
Arlanda - Östersund
Östersund - Stöde

Check

Det har gått finemangs med resandet idag, trots för lite sömn natten till idag. Jag har överlevt och befinner mig just nu i mitt hem där jag ska bo i ungefär tre veckor. På arlanda sprang jag på systrarna Säbben, och vi blev nog lika förvånade allihopa. Herregud, vad är oddsen liksom för att jag och Olivia skulle komma dragandes med varsin resväska ifrån olika delar av världen. Helt galet roligt i alla fall.

Bloggen får leva en liten stund till medan jag njuter av detta mellanår innan studierna tar fart. Jag känner redan hur mina tjejer saknas mig. Men vi ska ju träffas snart igen då mina väskor kommer åkande med dem. Men ändå. Det är mysigt att vara hemma hos mammsen, pappsen och med min farmor som granne också såklart.

Ciao!

Om jag inte redan hade packat ned hela mitt tyska liv i väskor och kassar så skulle jag ladda upp en bild på min packningsberg. H och K har sagt att så mycket som möjligt borde få åka bil till Schweden. Och jag har ett berg på mitt rum med saker. Sedan bör tilläggas att familjen själv ska vara på semester i tre veckor. Sådana gånger är det rätt bra att ha en logistikchef i familjen :)

Det är sorgligt att plocka ur mitt rum. Jag har ett helt fantastiskt rum här som jag kommer att sakna. Men som tidigare har sagt, nya tider innebär nya fördelar och nackdelar.


Sen så får man ett mail som värmer i hjärtat, där det står så här:

Hoppas du njuter av sista tiden i ditt avlägsna land, ser fram emot att få dig åter!
Kramar

Sverige kan andas ut. Nu får ni mig åter! ;)

Jag kommer nog att vara inne i min tyska några dagar nu. Trots att vi talar mycket svenska här så blir det en hel del svyska (svensk-tyska) i vårt språk. Alldeles nyss visade jag min packning som ska åka bil till Sverige för H. När jag ursäktade mig lite att det var väldigt mycket saker så svarade han "Det är lockar, vi har en stor bil". Det är ungefär så det låter här i vårt hus. "Det är egalt", "Vi äter Eis till efterrätt" eller "Jetzt gehen wir raus - kommer ni?".

Det är också lite intressant att jag oftast inte hör någon skillnad om barnen pratar på tyska eller svenska. Jag tänker inte på vilket språk de talar, bara vad innehållet innebär. Många människor tittar dock lite konstigt på oss när vi går på stan. Tjejerna kanske säger något på tyska, jag svarar på svenska och sedan säger någon av tjejerna något på svenska och tillslut så svarar jag på tyska istället. Så kan det gå till i en tvåspråkig familj.

Det finns en plats här i världen som jag älskar mer än alla andra platser. Vår sommarstuga. Jag längtar i massor till helgen för då tänker jag åka dit. Meta lite, bada lite, sola på världens bästaste altan och grilla korv. Så där fina sommardagar som bara finns i i stugan. Jag saknar det faktiskt väldigt mycket här i Tyskland, och har gjort hela sommaren och våren. Att liksom bara kunna åka upp dit en helg eller en dag. Så jag laddar upp med en trave böcker inför helgen och längtar en massa. 

Min fixarpappa har fixat det så jättefint i Gimsjön. Det är världens bästa och finaste place. Hela omgivningen har jag inte sett live ännu, då det tydligen ska ha dykt upp ännu ett litet hus på vår tomt, där jag kommer att inkvarteras från och med nästa år. Och jag tror att det blir helt perfekt alltsammans där. Helt perfekt bra. 

...och om jag känner min bullmamma rätt så finns det bullar i frysen hemma som jag får ta med mig till stugan. Det är alltid lite spännande att öppna frysen hemma hos mamma. Hon är en riktig sån där bullmamma, som bakar och grejar.


Där har ni mina päron. Fixarpappan och Bullmamman. Jag tycker om er <3 

En packstorm har dragit igenom mitt rum. Jag vågar inte ens fota och visa för saker ligger precis överallt utom i garderoben. Översikt kallas det. Alternativt strukturerat kaos.

Ps. Pappa! Jag fick faktiskt användning för mina vinterkängor i söndags. Tro det eller ej....besök i världens största isgrotta var anledningen..D.s

Om en vecka har förhoppningsvis jag och mitt liv landat hemma i Stöde efter först en flygtur mellan München-Arlanda, Arlanda-Östersund. Herregud. Vad gör man den sista veckan av elva månader? Hur tar man tillvara på allt det tyska på det allra bästa sättet? Ingen aning. Jag dricker Apfelschorle och pratar tyska.

Men ikväll så regnar det. Faktiskt ett välbehövligt jättehärligt spöregn. Ett riktigt busväder :) Regnet smattrar sådär härligt på taket som det gör längst upp i huset. Det är mörkt utanför fönstret och jag kan inte låta bli att längta lite till hösten som är min favoritårstid. Jag hade tänkt gå och lägga mig tidigt. Men istället kom jag på att jag skulle börja plocka lite bland mina saker. Titta vilka kläder som ska åka bil nach Schweden och vilka saker som absolut måste åka i handbagage. Jag vet, det är en hel vecka kvar men något säger mig att jag måste börja i tid.

Fin fredag Menschen!

Alla människor här i området har så väldigt välskötta buskar längs trottoarerna. Eller vad säger du, Sofie? ;)

Varför utrustades inte människan med tre par armar, två huvuden och en väldans massa ögon? Eller kanske specialfunktionen att man skulle kunna dela på sig och vara på två platser samtidigt. Eller man skulle kanske helst vilja vara i tre delar. En som lagar mat, en som håller ordning på barnen och en som dukar/städar. Vissa dagar är sådana dagar när man skulle vilja kunna dela på sig.

Idag är en sådan dag.

När man syr fel är det dags att sova enligt mig. Mamma kom hit och sprätt! Nej, men det gör inte så mycket. Sova lite, så är man pigg att fortsätta imorgon.

Hint- jag syr något prickigt...

Lyssnar på Håkan Hellström och syr lite. Det var alldeles för länge sedan jag lyssnade på hans musik upptäckte jag nu. Hans texter är så otroligt vackra.  

Idag har jag sagt mitt första hejdå. Hon som städar hos oss (die Putzfrau) kommer inte nästa vecka så idag sa vi hejdå och önskade varandra lycka i livet.

Det är helt konstigt hur många människor man möter och som man passerar under sin livstid. Sådana som man troligtvis inte kommer att träffa igen, men som man ändå har ett minne av. Det känns lite konstigt men det är ju så det är.

Så nu har det börjat, och kommer nog att fortgå dessa sista två veckor med olika varianter av Ciao, Auf Wiederseh'n och Tchüss och allt vad det heter. Förresten så var det nog sista gången jag fick mitt rum städat av någonannan på ett bra tag. Snart börjar det en ny tid...